Nej, ni ska inte få veta allt. Jag minns inte allt, och var inte medveten om allt som hände heller. Vilket säkert är bra. Till exempel det här med smärtan. Jag vet, rent logiskt, att jag hade ont. Men jag kommer inte ihåg nu hur det kändes. Konstigt det där! Men i stora drag var det detta som hände:
Lördag kväll, 17 oktober vid 10-11 på kvällen, började jag känna värkar. Äntligen!! På morgonen ringde vi förlossningen, för vi skulle ju dit på koll, och de sa att vi skulle komma in lite senare. Vid fem-tiden ringer vi förlossningen igen och åker sedan in på koll. Vid elva åker vi in igen, få stanna kvar och jag får lite medicin för att kunna vila under natten. 4 timmars sömn blev det, sedan frukost och igångsättning med värkstimulerande dropp. Det är nu min tidsuppfattning börjar vara lite skev. Tidigare var vetekudden min bästa vän, nu är det lustgasen.
Förlossningen går framåt, men det går långsamt. Alltför långsamt. Jag tackar med glädje ja till epiduralbedövning. Den sitter perfekt! Smärtorna försvinner helt. Och enligt Johan såg jag grymt avslappnad ut :)
Vid nio på kvällen får jag vila en timme utan det värkstimulerande droppet, innan ett sista försök att öppna den sista centimetern och börja få ut ungen. Som dessutom kollar upp i himlen och inte verkar så intresserad av att komma ut. Förvånad? Någon? Klockan 23 tar vi beslutet. Det blir kejsarsnitt. Jag orkar inte mer. Min kropp orkar inte mer. Då har jag haft värkar i 48 timmar. Ofta men svaga säger de som vet.
Klockan 00:19 den 19 oktober 2010 kommer han ut. En liten kille som tycker det är bekvämt i magen. En helt perfekt liten människa. När han kom ut såg han ut som en riktig cone head. Blir lätt så efter lång tid inklämd i ett bäcken, men det försvann helt inom 24 timmar. Jag fick se honom innan Johan gick ut med barnmorskan och barnet för invägning osv. De kom tillbaka en stund innan jag syddes ihop och skickades till uppvaket. Johan och bebben kom och hälsade på mig där en stund. På ytterligare en timme eller så var även jag på BB. Hela familjen återförenad! Så skönt!
Barnmorskorna tvingade mig upp ur sängen första dagen. Det var inte roligt, men det gick. Sen har det bara gått lättare och lättare. Idag blev det till och med en kort promenad.
Åh det är alltid så spännande att höra andras upplevelse kring förlossningen/ar. Inte kul att det drog ut så på tiden, som sagt han ville nog stanna där.
SvaraRaderaHan är så fin gossen.
Johanna Nyberg